Kunskap om öl och historia.
Ju mer kunskap jag får, desto sämre blir jag som produktutvecklare!
Jag läser öl-kunskap på universitetet. Jag inser att ju mer jag kan om att brygga öl desto mer begränsningar får jag. Tillexempel hade jag kunnat det jag lärde mig på föreläsningen igår, hade jag inte kunnat koka innebördsdiger folköl. För så kokar man inte öl i vanliga fall! Jag vet att jag inte kokar öl på vanligt sätt och jag ska inte följa kunskapen, jag ska följa känslan!
Känner mig också besviken över ölets historia. En man som importerade en bryggmästare. Eller varit utomlands och lärt sig brygga en vis sorts öl. Produktionen av öl vart ett manligt yrke med status. Medans dom som innan industrialiseringen kokade öl var kvinnorna.
När jag tänker på historia om ölbryggning tänker jag på husmödrar ute i gårdarna som kokade öl till hushållen. Innan industrialiseringen. Hur dom gjorde hela förloppet på sin gård. Precis som jag gör nu. Mältar, rostar, kokar, jäser. I mitt kök.
Det är en husmor jag kan identifiera mig med när jag kokar öl. Öl drack dom till vardags och 3 liter öl var näringsrikt och kunde motsvara en måltid.
Överflödet såldes och både gifta kvinnor och änkor kunde försörja sig på att koka öl.
Jag tänker på örterna som kvinnorna plockade, torkade och använde i ölen. Innan humlen, eller tillsammans med humlen. Enbär, kvanne, pors, skvattram, gråbo, jordreva, kransborre, rölleka, älggräs, ljung, koriander, lagerblad, rosmarin, salvia, belladonna, bolmört, spikklubba, anis, ingefära.
Vilka bittra örter var bäst i ölen? vilken sålde, tyckte dom om mest? Vilka örter använde dom som inte finns med i litteraturen?
När industrin började hade bryggerskorna flera uppgifter. Ni vet kvinnor jobbar på flera ställen samtidigt och ansvarar för flera olika arbeten. Kvinnorna bleknade när industrin tog fart och bryggare vart ett attraktivt heltidsyrke för män. När bryggningen började bli mer teknik så var det också männen som stod för det.
Här kan man läsa mer om kvinnans roll i ölbryggning